Bilder
Kategori: Allmänt
De unga männen som fick ben proteser och rullstola
När vi kom fram var alla rullstolar och ben redan framställda och de unga skadade männen satt och väntade på oss
Benen vissa hade fått från staten, dem vägde 3kg mer. Och skavde, de tålde inte vatten och var besvärlig.
Vi köpte 25väskor från dem för att sedan skänka till olika skolbarn som behövde.
Vi köpte 25väskor från dem för att sedan skänka till olika skolbarn som behövde.
En benprotes ända från höften
de skade pojkarna fick lära sig jobba osv.
Så här bodde dem.
Dem hade fått donerat 1toalet anpassad för de skadade. Behövs fler men mest av allt skulle de skadade behöva anpassade toaletter hemma hos sig.
Vi valde att köpa en ny rullstol och starkare till denhär killen på plats.
Dem hade fått donerat 1toalet anpassad för de skadade. Behövs fler men mest av allt skulle de skadade behöva anpassade toaletter hemma hos sig.
Vi valde att köpa en ny rullstol och starkare till denhär killen på plats.Jag blev så berörd av att äta tårta med chefen i området att jag själv ville att de också skulle få äta tårta. Så vi skrapade i hop 100Rs till varje man i ett utav lägrena och gav dom det för att äta tårta. ÖVerlämnade pengarna med elefanttårar i ögonen. Hatar att folk har de såhär dåligt i världen :(
2012.5.11
Idag gick vi upp lite senare. vi åkte mot Jaffna (där kriget var) och en bit från hotellet hade mina heders gäster samlats. Pojkarna som skulle få ben och rullstolar. Där var både unga och äldre pojkar, cevila och militära. Bara pojkar som var fattiga och verkligen behövde dessa proteserna.
Vi fick vänta till firman med rullstolar och ben hade ställt i ordning allt. Sen höll vår vän som hade letat fram dessa pojkarna ett tal och berättade att detta arbetet är inget arbete där de får pengar direkt till proteser, utav att vi alla som är inkluderade har jobbat hårt med detta projekt i flera timmar och att jag var den som hade kommit på iden.
Därefter fick även jag hålla ett tal, och jag berättade även nu med min dåliga singhalesiska för dem, hur tacksam jag är/var att få äntligen få träffa dem, att jag hade tänkte och funderat mycket på hur de såg ut och hade det. Många av pojkarna var riktigt stiliga män, det va riktigt synd om pojkarna!!!
Jag berättade även för dem hur jag har fått i hop dessa pengarna och att de var dem som var det viktigaste jag prioriterade i mitt projektarbete/bistond. Jag berättade även vad jag önskade att dem skulle gör nu efter dem hade fått ben.
” Jag hoppas ni kan börja arbeta, att ni slipper ha ont av dåliga proteser och att ert liv kan gå ännu mer framåt och uppåt. Ni är vår framtid och er familjs framtid, då ni är dem som tar hand om er familje. Jag önskar att ni en dag också lär era barn precis som min mamma gjorde för mig att man ska ge andra så gott man kan, för det finns inget finare och bättre än att ge en behövande sak till en person som inte har råd.” Berättade även vad mitt projekt hade för mening. Att detta inte var en jätte stor hjälp, jag kunde ha byggt ett hus till en person men i stället så vill jag beröra många och insperera många att också ge till de behövande.
Sedan började jag dela ut ben och rullstolar, och pojkarna blev HIMMLA glada!! De var helt fantastiskt! Jag intervjuade även 5st. Och blev MYCKET rörd av en killes historia då han var ensam och blev skadad då hade försökte hjälpa en vän.
Deras intervjuer kommer jag ha med i min redovisning. Därefter var det lunch och alla blev skickade till rehabiliterings lägret för att äta. Vi åkte tillbaka till hotellet och bytade om till bekvämare kläder efter som vi hade på oss fina kläder eftersom denna cermonin var betydelsefull. Sedan åt vi lite kex och åkte och mötte upp vår bekant, han guidade oss runt här i anuradepure och visade oss tempel ruiner osv. Sedan bad jag att få åka tillbaka till samlingslägret/rehabiliteringslägret. Det var längre än väntat och tog nästan hela dagen att ta sig dit med bil. När vi väl var framme där fick vi först gå på zooet som militären hade byggt och ordnat med djur de funnit i kriget skadade, rädda m.m Sedan fick vi gå till lägret där träffade vi på några pojkar som hade fått ben. De visade oss deras nya gym där pojakrna kunde träna upp sig, få massage och terapi m.m Sedan visade de oss hur de fördrev tiden så de tjänade pengar. De sydde väskor, gjorde tvål,nallar, skor, yoghurt, kvastar m.m Vi bestämde oss för att köpa 10 skolväskor på plats.
Vi fick även träffa en kille i militären som hade fått nervskador och hade blivit utvecklingsstörd. synd!!! Därefter mitt i mörkret fick vi besöka deras läger där de sover m.m i år var det mycket bättre inte så mycket folk men det var ändå många för de lilla huset men inte så de delade rum och sov på golv. Där inne fick jag träffa en pojke som hade förloratt båda sina ben och satt i en dålig rullstol även en blind kille och 30andra skadade.
Vi gick tillbaka det fina rummet där bara de högre personerna med pengar osv befannsig. Där bjöd de på massa sötsaker och en stor tårta.
Samtidigt som jag började småäta på min tårtbit började jag tänka” Varför sitter jag och äter fin tårta här, de sitter fattiga pojkar i huset brevid som aldrig har ätit något sånt här i hela sitt liv. Jag har ätit tårta förut...” Jag började må illa och insåg snabbt att jag nästan storbölade inför alla för jag kände att de behandlade den ”lägre” klassen sämre. Jag sa till mamma gråtandes att jag önskade att pojkarna i lägret också kunde få smaka av tårtan. Eftersom det var sent så insåg vi att affärerna var stägda så vi tog fram våra plånböcker och skrapade fram 30st 100 och 50 lappar till varje pojke i lägret för att dem själva skulle köpa tårta för dem pengarna. Vi gick tillbaka till lägret och jag överlämnade med ett stort leende över pengarna, mindre sorgsen men fortfarande ledsen att jag inte kunde ordna en stor tårtfest för alla pojkar i lägret! Men jag hoppas pojkarna får behålla pengarna vi gav och köper något gott för pengarna och inget dåligt. Samtidgt tog vi ett snabbt beslut och valde att donera en ny rullstol precis som dem vi hade donerat innan idag. till honom. Vår vän fick €:s för att köpa en stol till honom och jag bad att de pengarna som blev över skulle gå till de andra pojkarna i de andra husen i lägret för så mycket tårta som möjligt! Klockan började bli väldigt mycket ca(21:45) så mamma valde(jag önskde jag kunde stanna kvar och prata med många, för många pojkar verkade behöva någon som lyssnade på deras historier) att åka tillbaka till hotellet där vi hade bokat kvällsmat för oss och vår vän och hans livvakter. Vi åt och hade trevligt sedan var det sängdags.
Idag gick vi upp lite senare. vi åkte mot Jaffna (där kriget var) och en bit från hotellet hade mina heders gäster samlats. Pojkarna som skulle få ben och rullstolar. Där var både unga och äldre pojkar, cevila och militära. Bara pojkar som var fattiga och verkligen behövde dessa proteserna.
Vi fick vänta till firman med rullstolar och ben hade ställt i ordning allt. Sen höll vår vän som hade letat fram dessa pojkarna ett tal och berättade att detta arbetet är inget arbete där de får pengar direkt till proteser, utav att vi alla som är inkluderade har jobbat hårt med detta projekt i flera timmar och att jag var den som hade kommit på iden.
Därefter fick även jag hålla ett tal, och jag berättade även nu med min dåliga singhalesiska för dem, hur tacksam jag är/var att få äntligen få träffa dem, att jag hade tänkte och funderat mycket på hur de såg ut och hade det. Många av pojkarna var riktigt stiliga män, det va riktigt synd om pojkarna!!!
Jag berättade även för dem hur jag har fått i hop dessa pengarna och att de var dem som var det viktigaste jag prioriterade i mitt projektarbete/bistond. Jag berättade även vad jag önskade att dem skulle gör nu efter dem hade fått ben.
” Jag hoppas ni kan börja arbeta, att ni slipper ha ont av dåliga proteser och att ert liv kan gå ännu mer framåt och uppåt. Ni är vår framtid och er familjs framtid, då ni är dem som tar hand om er familje. Jag önskar att ni en dag också lär era barn precis som min mamma gjorde för mig att man ska ge andra så gott man kan, för det finns inget finare och bättre än att ge en behövande sak till en person som inte har råd.” Berättade även vad mitt projekt hade för mening. Att detta inte var en jätte stor hjälp, jag kunde ha byggt ett hus till en person men i stället så vill jag beröra många och insperera många att också ge till de behövande.
Sedan började jag dela ut ben och rullstolar, och pojkarna blev HIMMLA glada!! De var helt fantastiskt! Jag intervjuade även 5st. Och blev MYCKET rörd av en killes historia då han var ensam och blev skadad då hade försökte hjälpa en vän.
Deras intervjuer kommer jag ha med i min redovisning. Därefter var det lunch och alla blev skickade till rehabiliterings lägret för att äta. Vi åkte tillbaka till hotellet och bytade om till bekvämare kläder efter som vi hade på oss fina kläder eftersom denna cermonin var betydelsefull. Sedan åt vi lite kex och åkte och mötte upp vår bekant, han guidade oss runt här i anuradepure och visade oss tempel ruiner osv. Sedan bad jag att få åka tillbaka till samlingslägret/rehabiliteringslägret. Det var längre än väntat och tog nästan hela dagen att ta sig dit med bil. När vi väl var framme där fick vi först gå på zooet som militären hade byggt och ordnat med djur de funnit i kriget skadade, rädda m.m Sedan fick vi gå till lägret där träffade vi på några pojkar som hade fått ben. De visade oss deras nya gym där pojakrna kunde träna upp sig, få massage och terapi m.m Sedan visade de oss hur de fördrev tiden så de tjänade pengar. De sydde väskor, gjorde tvål,nallar, skor, yoghurt, kvastar m.m Vi bestämde oss för att köpa 10 skolväskor på plats.
Vi fick även träffa en kille i militären som hade fått nervskador och hade blivit utvecklingsstörd. synd!!! Därefter mitt i mörkret fick vi besöka deras läger där de sover m.m i år var det mycket bättre inte så mycket folk men det var ändå många för de lilla huset men inte så de delade rum och sov på golv. Där inne fick jag träffa en pojke som hade förloratt båda sina ben och satt i en dålig rullstol även en blind kille och 30andra skadade.
Vi gick tillbaka det fina rummet där bara de högre personerna med pengar osv befannsig. Där bjöd de på massa sötsaker och en stor tårta.
Samtidigt som jag började småäta på min tårtbit började jag tänka” Varför sitter jag och äter fin tårta här, de sitter fattiga pojkar i huset brevid som aldrig har ätit något sånt här i hela sitt liv. Jag har ätit tårta förut...” Jag började må illa och insåg snabbt att jag nästan storbölade inför alla för jag kände att de behandlade den ”lägre” klassen sämre. Jag sa till mamma gråtandes att jag önskade att pojkarna i lägret också kunde få smaka av tårtan. Eftersom det var sent så insåg vi att affärerna var stägda så vi tog fram våra plånböcker och skrapade fram 30st 100 och 50 lappar till varje pojke i lägret för att dem själva skulle köpa tårta för dem pengarna. Vi gick tillbaka till lägret och jag överlämnade med ett stort leende över pengarna, mindre sorgsen men fortfarande ledsen att jag inte kunde ordna en stor tårtfest för alla pojkar i lägret! Men jag hoppas pojkarna får behålla pengarna vi gav och köper något gott för pengarna och inget dåligt. Samtidgt tog vi ett snabbt beslut och valde att donera en ny rullstol precis som dem vi hade donerat innan idag. till honom. Vår vän fick €:s för att köpa en stol till honom och jag bad att de pengarna som blev över skulle gå till de andra pojkarna i de andra husen i lägret för så mycket tårta som möjligt! Klockan började bli väldigt mycket ca(21:45) så mamma valde(jag önskde jag kunde stanna kvar och prata med många, för många pojkar verkade behöva någon som lyssnade på deras historier) att åka tillbaka till hotellet där vi hade bokat kvällsmat för oss och vår vän och hans livvakter. Vi åt och hade trevligt sedan var det sängdags.
Vi donerade även Myggnät och matkassar till unga mödrar i en by uppe i bergen där de fattigaste mammorna hade blivit kallade till ett tempel.
De fick först fylla i formulär där de berättar om vad deras familje har för ställning nu och att de kommer få dessa gåvorna.
Även de deltagnande skrev vad de upplevt under överlämningsdagen och hur tacksama dem var på singhalesiska, vilket inte jag kan läsa. Men jag fick underteckna med mitt namn
Gulliga små underbara händer!
Lycka!
Ett av spädbarnen var redan födda och ett av de 35 st hade dött innan födslen :(
En av de mammorna.
2012.2.11 06:00-24:00
Idag vaknade vi vid 6:00. Därefter gjorde vi oss snabbt i ordning och åt frulle. Därefter började vi förbereda oss inför cermonin vi skulle ha. Runt halv tio hade 35 mammor/pappor kommit. cermonin började och munken berättade vem jag var, att han tyckte detta var ett fantastiskt proejkt som jag gjort för att va så ung, osv. Därefter pratade en annan man som var ansvarig för byn om mig och sa också hur duktig jag var och tackade mig på alla möjliga vis. Sedan pratade Dharmasri om mig osv. Därefter fick jag hålla tal och jag med min väldigt dåliga singahelasiska fick jag många mammor till att le då jag låter som en 4åring när jag talar. Enligt dem, eftersom mitt tal har inte utvecklats. Jag berättade att jag va mycket tacksam över att få denna äran att med hjälp utav alla dessa som står bakom En Hjälpande Hannd att träffa mammorna/papporna och hjälpa dem. Att dessa pengarna som vi köpt sakerna för, har vi som står bakom detta jobbat hårt för, för att få ihop allt. Jag sa även att jag önskar att deras barn och dem också hjälper dem de kan. Och fostrar deras barn att bli vänliga och duktiga precis som många tycker om mig, då min fina mamma har fostrat mig såhär.
Dessa mammor/pappor var antingen dem som var gravida där var en mamma som ej hade kommit för hennes barn hade dött i magen i går. Där var även en pappa som kom, då hans fru hade fått barn i natt. Där var även en m amma som hade fått barn för ca 4månader sen. Jätte söt. Mammorna var i 2-9månaden. Alla var fattiga och bor i denna by ute i skogen. Mats grät under överlämningen och vi fick även äran att överlämna munkens gåvor. alla fick inte sina nät idag eftersom alla nät ej var klara. De sjöng för mig och bad för mig, lite för mycket gjort för dem till mig eftersom det inte bara är jag som gjort detta projektet. Jag är bara en liten del av hela projektet( typ en handledare) Vill inte ta åt mig all ära, tycker det är helt fel. Men ville ej vara oartig och säga att de skulle sluta be, men när jag talade så berättade jag noga att jag bara står bakom tänket/ideérna. Efter hela cermonin så intervjueade jag 5mammor och tog gruppbilder. Sedan åkte mammorna hem, och jag fick skriva på Svenska i munkens bok och munken och Dharmasri skrev vad de tyckte också om projektet och mig. Därefter började vi packa i stress och sedan tackade vi så mycket för vi fick bo och äta gratis på templet och nu sitter vi i bilen på väg till Candy för att ha en fri dag och titta på den gammla huvudstaden och gå till Sri Lankas störta tempel och be och titta på antika saker.
Vi har just varit på ett tempel och sett en stor cermoni med ca 100 munkar och massor med folk. Eftersom Dharmasri är känd fick vi lov att gå fram och va vip personer. Därefter bjöd dem på mat, det var bara jag och mats som vågade äta maten, de andra var rädda för att de skulle bli magsjuka. Sedan berättade jag om mitt projekt och vi bestämde för att ge 5 små munkar(barn i 7-14år). De fick även en näva godis. Vi lämnar nu bergen och det oförberedda besöket i templet och är på väg till Candy. Vi bor på ett hotell med namnet Randooli som ligger i bergen och är 5 stjärnigt, Mamma kommer bla. sponsra med alla boenden, mat,bensin, hyr buss osv.
Idag vaknade vi vid 6:00. Därefter gjorde vi oss snabbt i ordning och åt frulle. Därefter började vi förbereda oss inför cermonin vi skulle ha. Runt halv tio hade 35 mammor/pappor kommit. cermonin började och munken berättade vem jag var, att han tyckte detta var ett fantastiskt proejkt som jag gjort för att va så ung, osv. Därefter pratade en annan man som var ansvarig för byn om mig och sa också hur duktig jag var och tackade mig på alla möjliga vis. Sedan pratade Dharmasri om mig osv. Därefter fick jag hålla tal och jag med min väldigt dåliga singahelasiska fick jag många mammor till att le då jag låter som en 4åring när jag talar. Enligt dem, eftersom mitt tal har inte utvecklats. Jag berättade att jag va mycket tacksam över att få denna äran att med hjälp utav alla dessa som står bakom En Hjälpande Hannd att träffa mammorna/papporna och hjälpa dem. Att dessa pengarna som vi köpt sakerna för, har vi som står bakom detta jobbat hårt för, för att få ihop allt. Jag sa även att jag önskar att deras barn och dem också hjälper dem de kan. Och fostrar deras barn att bli vänliga och duktiga precis som många tycker om mig, då min fina mamma har fostrat mig såhär.
Dessa mammor/pappor var antingen dem som var gravida där var en mamma som ej hade kommit för hennes barn hade dött i magen i går. Där var även en pappa som kom, då hans fru hade fått barn i natt. Där var även en m amma som hade fått barn för ca 4månader sen. Jätte söt. Mammorna var i 2-9månaden. Alla var fattiga och bor i denna by ute i skogen. Mats grät under överlämningen och vi fick även äran att överlämna munkens gåvor. alla fick inte sina nät idag eftersom alla nät ej var klara. De sjöng för mig och bad för mig, lite för mycket gjort för dem till mig eftersom det inte bara är jag som gjort detta projektet. Jag är bara en liten del av hela projektet( typ en handledare) Vill inte ta åt mig all ära, tycker det är helt fel. Men ville ej vara oartig och säga att de skulle sluta be, men när jag talade så berättade jag noga att jag bara står bakom tänket/ideérna. Efter hela cermonin så intervjueade jag 5mammor och tog gruppbilder. Sedan åkte mammorna hem, och jag fick skriva på Svenska i munkens bok och munken och Dharmasri skrev vad de tyckte också om projektet och mig. Därefter började vi packa i stress och sedan tackade vi så mycket för vi fick bo och äta gratis på templet och nu sitter vi i bilen på väg till Candy för att ha en fri dag och titta på den gammla huvudstaden och gå till Sri Lankas störta tempel och be och titta på antika saker.
Vi har just varit på ett tempel och sett en stor cermoni med ca 100 munkar och massor med folk. Eftersom Dharmasri är känd fick vi lov att gå fram och va vip personer. Därefter bjöd dem på mat, det var bara jag och mats som vågade äta maten, de andra var rädda för att de skulle bli magsjuka. Sedan berättade jag om mitt projekt och vi bestämde för att ge 5 små munkar(barn i 7-14år). De fick även en näva godis. Vi lämnar nu bergen och det oförberedda besöket i templet och är på väg till Candy. Vi bor på ett hotell med namnet Randooli som ligger i bergen och är 5 stjärnigt, Mamma kommer bla. sponsra med alla boenden, mat,bensin, hyr buss osv.
Små munkar fick även fleec filar
Kläder som Liselott hade donerat
Rullstolar som fanns på sjukhuset
Tvättstugan
taken i sjukhuset
patienternas tvättställ
Barnavdelningen
Tvättstugantaken i sjukhuset
patienternas tvättställBarnavdelningen
In till varje rum fanns där massa håll i väggar osv. Där bla. giftiga djur kom in.
Brandskåpet på sjukhuset
2012.3.11
Det blev ändrade planer för idag vi åkte till ett buddistiskt tempel med små lärlingar till munkarna, dvs. små munkar som lär sig hur man är munk. Dem var i ca 8år åldern- 14års åldern. Eftersom det är kallt uppe i Candy i bergen valde jag att donera 5 oranga filtar som jag speciellt köpte till dessa små munkarna, men jag visste inte vilka munkar jag skulle ge dem så detta blev ett impuls val. Väldigt söta. Vi åkte även till Swinita aunti som är en väldigt rik och framgångsrik affärskvinna. Hela hennes familj har någon hög position i staten. Vi träffade henne då hon är en nära vän till oss och jag berättade vad jag hade gjort och vi diskuterade lite allmänt om mitt arbete.
Sedan vägledde hon oss till ett sjukhus som låg utanför den lilla byn. Sjukhuset var enormt det var ca 440pers/dag som besökte sjukhuset men bara 25 som blev inlagda/dag. Sjukhuset hade rum som var ordentligt renoverade som tex. ögonkliniken. Men barn sjukhuset var alldeles förfärligt fattigt. Då det blåste in och allt var mycker skitigt. Jag tänkte direkt att där måste spridas mycket bakterier och samtidigt sa vår vän att många som kom till sjukhuset inte va jätte sjuka men efter sjukhusbesöket kunde de bli smittade av bakterier på sjukhuset och bli sjuka på RIKTIGT! Hon berättade även att inne på barnsjukhuset så trillar giftiga ormar ner från taket då taket endast består utav reglar. Vi valde att donera en hel del leksaker, kläder och 25 barnmyggnät. Sjukhusets hygien och säkerhet för patienterna är väldigt låg och behöver verkligen förbättras men det kostar väldigt mycket pengar. Även hundar springer lösa precis som överallt i sri lanka men på sjukhuset så smittar de ner patienterna med deras sjukdommar och sjukdomar de blir smittade med utav andra patienter. Efter att ha tittat runt i sjukhuset och den enda doktorn som fans på sjukhuset eftersom det är för dyrt för sjukhuset att anställa fler doktorer och att de inte har instrument till fler än en läkare(en ung tjej) berättade om sjukhusets tillstånd. Tex att det saknades röntgen-utrustning, operations sal(vilket gjorde att endast mindre operationer utfördes på de stora sjukhuset), även instrument saknades och specialist läkare m.m De sanitära omständigheterna var urursla om man ska säga det kortfattat.
Sedan började vi köra hemåt i det vackra landet i bergen och neråt. När vi kom fram till Colombo valde jag att sova hos bekanta och ta och vila ut ordentligt och umgås med en vän och de andra åkte tillbaka till våra andra vänner där vi sov för några dagar sen. På natten hade dem satt i hop paket till barn.
Sedan vägledde hon oss till ett sjukhus som låg utanför den lilla byn. Sjukhuset var enormt det var ca 440pers/dag som besökte sjukhuset men bara 25 som blev inlagda/dag. Sjukhuset hade rum som var ordentligt renoverade som tex. ögonkliniken. Men barn sjukhuset var alldeles förfärligt fattigt. Då det blåste in och allt var mycker skitigt. Jag tänkte direkt att där måste spridas mycket bakterier och samtidigt sa vår vän att många som kom till sjukhuset inte va jätte sjuka men efter sjukhusbesöket kunde de bli smittade av bakterier på sjukhuset och bli sjuka på RIKTIGT! Hon berättade även att inne på barnsjukhuset så trillar giftiga ormar ner från taket då taket endast består utav reglar. Vi valde att donera en hel del leksaker, kläder och 25 barnmyggnät. Sjukhusets hygien och säkerhet för patienterna är väldigt låg och behöver verkligen förbättras men det kostar väldigt mycket pengar. Även hundar springer lösa precis som överallt i sri lanka men på sjukhuset så smittar de ner patienterna med deras sjukdommar och sjukdomar de blir smittade med utav andra patienter. Efter att ha tittat runt i sjukhuset och den enda doktorn som fans på sjukhuset eftersom det är för dyrt för sjukhuset att anställa fler doktorer och att de inte har instrument till fler än en läkare(en ung tjej) berättade om sjukhusets tillstånd. Tex att det saknades röntgen-utrustning, operations sal(vilket gjorde att endast mindre operationer utfördes på de stora sjukhuset), även instrument saknades och specialist läkare m.m De sanitära omständigheterna var urursla om man ska säga det kortfattat.
Sedan började vi köra hemåt i det vackra landet i bergen och neråt. När vi kom fram till Colombo valde jag att sova hos bekanta och ta och vila ut ordentligt och umgås med en vän och de andra åkte tillbaka till våra andra vänner där vi sov för några dagar sen. På natten hade dem satt i hop paket till barn.
I Sri Lanka roar skolbarnen sig oftast med crictet 
Dharmasri Thilakawardhana Bandara, hjälpte oss att finna de flesta behövande som vi donerade dessa gåvor till
Donerade böcker till 1 utav de 5skolorna