Så här bodde dem.
Dem hade fått donerat 1toalet anpassad för de skadade. Behövs fler men mest av allt skulle de skadade behöva anpassade toaletter hemma hos sig.
Vi valde att köpa en ny rullstol och starkare till denhär killen på plats.
Jag blev så berörd av att äta tårta med chefen i området att jag själv ville att de också skulle få äta tårta. Så vi skrapade i hop 100Rs till varje man i ett utav lägrena och gav dom det för att äta tårta. ÖVerlämnade pengarna med elefanttårar i ögonen. Hatar att folk har de såhär dåligt i världen :(
2012.5.11
Idag gick vi upp lite senare. vi åkte mot Jaffna (där kriget var) och en bit från hotellet hade mina heders gäster samlats. Pojkarna som skulle få ben och rullstolar. Där var både unga och äldre pojkar, cevila och militära. Bara pojkar som var fattiga och verkligen behövde dessa proteserna.
Vi fick vänta till firman med rullstolar och ben hade ställt i ordning allt. Sen höll vår vän som hade letat fram dessa pojkarna ett tal och berättade att detta arbetet är inget arbete där de får pengar direkt till proteser, utav att vi alla som är inkluderade har jobbat hårt med detta projekt i flera timmar och att jag var den som hade kommit på iden.
Därefter fick även jag hålla ett tal, och jag berättade även nu med min dåliga singhalesiska för dem, hur tacksam jag är/var att få äntligen få träffa dem, att jag hade tänkte och funderat mycket på hur de såg ut och hade det. Många av pojkarna var riktigt stiliga män, det va riktigt synd om pojkarna!!!
Jag berättade även för dem hur jag har fått i hop dessa pengarna och att de var dem som var det viktigaste jag prioriterade i mitt projektarbete/bistond. Jag berättade även vad jag önskade att dem skulle gör nu efter dem hade fått ben.
” Jag hoppas ni kan börja arbeta, att ni slipper ha ont av dåliga proteser och att ert liv kan gå ännu mer framåt och uppåt. Ni är vår framtid och er familjs framtid, då ni är dem som tar hand om er familje. Jag önskar att ni en dag också lär era barn precis som min mamma gjorde för mig att man ska ge andra så gott man kan, för det finns inget finare och bättre än att ge en behövande sak till en person som inte har råd.” Berättade även vad mitt projekt hade för mening. Att detta inte var en jätte stor hjälp, jag kunde ha byggt ett hus till en person men i stället så vill jag beröra många och insperera många att också ge till de behövande.
Sedan började jag dela ut ben och rullstolar, och pojkarna blev HIMMLA glada!! De var helt fantastiskt! Jag intervjuade även 5st. Och blev MYCKET rörd av en killes historia då han var ensam och blev skadad då hade försökte hjälpa en vän.
Deras intervjuer kommer jag ha med i min redovisning. Därefter var det lunch och alla blev skickade till rehabiliterings lägret för att äta. Vi åkte tillbaka till hotellet och bytade om till bekvämare kläder efter som vi hade på oss fina kläder eftersom denna cermonin var betydelsefull. Sedan åt vi lite kex och åkte och mötte upp vår bekant, han guidade oss runt här i anuradepure och visade oss tempel ruiner osv. Sedan bad jag att få åka tillbaka till samlingslägret/rehabiliteringslägret. Det var längre än väntat och tog nästan hela dagen att ta sig dit med bil. När vi väl var framme där fick vi först gå på zooet som militären hade byggt och ordnat med djur de funnit i kriget skadade, rädda m.m Sedan fick vi gå till lägret där träffade vi på några pojkar som hade fått ben. De visade oss deras nya gym där pojakrna kunde träna upp sig, få massage och terapi m.m Sedan visade de oss hur de fördrev tiden så de tjänade pengar. De sydde väskor, gjorde tvål,nallar, skor, yoghurt, kvastar m.m Vi bestämde oss för att köpa 10 skolväskor på plats.
Vi fick även träffa en kille i militären som hade fått nervskador och hade blivit utvecklingsstörd. synd!!! Därefter mitt i mörkret fick vi besöka deras läger där de sover m.m i år var det mycket bättre inte så mycket folk men det var ändå många för de lilla huset men inte så de delade rum och sov på golv. Där inne fick jag träffa en pojke som hade förloratt båda sina ben och satt i en dålig rullstol även en blind kille och 30andra skadade.
Vi gick tillbaka det fina rummet där bara de högre personerna med pengar osv befannsig. Där bjöd de på massa sötsaker och en stor tårta.
Samtidigt som jag började småäta på min tårtbit började jag tänka” Varför sitter jag och äter fin tårta här, de sitter fattiga pojkar i huset brevid som aldrig har ätit något sånt här i hela sitt liv. Jag har ätit tårta förut...” Jag började må illa och insåg snabbt att jag nästan storbölade inför alla för jag kände att de behandlade den ”lägre” klassen sämre. Jag sa till mamma gråtandes att jag önskade att pojkarna i lägret också kunde få smaka av tårtan. Eftersom det var sent så insåg vi att affärerna var stägda så vi tog fram våra plånböcker och skrapade fram 30st 100 och 50 lappar till varje pojke i lägret för att dem själva skulle köpa tårta för dem pengarna. Vi gick tillbaka till lägret och jag överlämnade med ett stort leende över pengarna, mindre sorgsen men fortfarande ledsen att jag inte kunde ordna en stor tårtfest för alla pojkar i lägret! Men jag hoppas pojkarna får behålla pengarna vi gav och köper något gott för pengarna och inget dåligt. Samtidgt tog vi ett snabbt beslut och valde att donera en ny rullstol precis som dem vi hade donerat innan idag. till honom. Vår vän fick €:s för att köpa en stol till honom och jag bad att de pengarna som blev över skulle gå till de andra pojkarna i de andra husen i lägret för så mycket tårta som möjligt! Klockan började bli väldigt mycket ca(21:45) så mamma valde(jag önskde jag kunde stanna kvar och prata med många, för många pojkar verkade behöva någon som lyssnade på deras historier) att åka tillbaka till hotellet där vi hade bokat kvällsmat för oss och vår vän och hans livvakter. Vi åt och hade trevligt sedan var det sängdags.